1853-1918 Swiss Ferdinand Hodler Galleries Hodler was born in Berne and grew up in poverty. His father, Jean Hodler, made a meager living as a carpenter; his mother, Marguerite (n??e Neukomm), was from a peasant family. By the time Hodler was eight years old, he had lost his father and two younger brothers to tuberculosis. His mother remarried to a decorative painter, but in 1867 she too died of tuberculosis. Before he was ten, Hodler received training in decorative painting from his stepfather, and was subsequently sent to Thun to apprentice with a local painter, Ferdinand Sommer. Hodler's earliest works were conventional landscapes, which he sold in shops and to tourists. In 1871, at the age of 18, he traveled on foot to Geneva to start a career as a painter. The works of Hodler's early maturity consisted of landscapes, figure compositions and portraits, treated with a vigorous realism. He made a trip to Basel in 1875, where he studied the paintings of Hans Holbein??especially Dead Christ in the Tomb, which influenced Hodler's many treatments of the theme of death. In the last decade of the 19th century his work evolved to combine influences from several genres including symbolism and art nouveau. He developed a style which he called Parallelism, characterized by groupings of figures symmetrically arranged in poses suggesting ritual or dance. In 1884 Hodler met Augustine Dupin (1852?C1909), who became his companion and model for the next several years. Their son, Hector Hodler, was born in 1887. In 1889 Hodler married Bertha Stucki; they were divorced in 1891. Hodler's work in his final phase took on an expressionist aspect with strongly coloured and geometrical figures. Landscapes were pared down to essentials, sometimes consisting of a jagged wedge of land between water and sky. However, the most famous of Hodler's paintings portray scenes in which characters are engaged in everyday activities, such as the famous woodcutter (Der Holzfaller, Mus??e d'Orsay, Paris). This picture went on to appear on the back of the 50 Swiss Franc bank note issued by the Swiss National Bank. In 1898, Hodler married Berthe Jacques. In 1914 he condemned the German atrocities conducted using artillery at Rheims. In retaliation for this, German art museums excluded Hodler's work. In 1908 he met Valentine Gode-Darel, who became his mistress. She was diagnosed with cancer in 1913, and the many hours Hodler spent by her bedside resulted in a remarkable series of paintings documenting her disintegration. Her death in January 1915 affected Hodler greatly. He occupied himself with work; a series of about 20 introspective self-portraits date from 1916. By late 1917 his declining health led him to thoughts of suicide. He died on May 19, 1918 in Geneva leaving behind a number of unfinished works portraying the city.  Related Paintings of Ferdinand Hodler :. | mountain scene | ie Dents du Midi von Caux aus | malning av ett berg | Am Fuss des Petit Saleve | Genfersee am Abend von Chexbres aus |
Related Artists:
Petrie, George
Irish, 1790-1866
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Johan-Erik, Lim Johan Olsson
Swedish, 1965-1944